They call me insane, but I can see the truth in honest people's lies..

Jag hatar när Robin inte är här, blir så tyst, tomt, kallt.
Han är min lilla ängel och jag vill ha han hos mig jämt.
Jag kanske är egoist, men det är mitt barn och jag älskar honom.
Han vill vara hos pappa ibland oxå, jag fårstår ju honom. Herregud.
Pappa är ju så viktig för honom!
Jag kanske är lite överbeskyddande ibland, men han har bara en barndom, bara en chans att vara barn och jag missar hur mycket av den som helst.
Alla dagar som han inte är här, alla småsår han får. Jag vill vara där jämt!!

Göteborg igår då: Robin älskade det, och det var ju den stora anledningen till att vi åkte=)
Och det var bra, tycker jag som vuxen.
I hans ögon var det fantastiskt!
Glittret i ögonen, den totala förväntan han hade, hur lyrisk han var under hela showen.
Det är så han ska må, det är att vara lycklig.

Finns ju tydligen dom som inte tycker att barn ska få ha sina fantasier och tro på saker heller för den delen, och nu pekar jag finger åt vuxna människor.
Har ni verkligen glömt hur det var att vara liten?
Hur man satt spänd i flera veckor och väntade på tomten, hur man verkligen trodde på att Kalle Anka var på riktigt??
Tydligen, men försök kom tillbaka till det, och ta inte bort barnens tro på alla dessa "fantasi" figurer.
Dom kommer att utsättas för verkligheten tids nog.

Kanske låter lite aggro, men det är min blogg och jag får ju skriva vad jag känner för, och det här stör mig bigtime!